Villavieja – Las Médulas – Orellán – Mirador Orellán – Orellán

Trolsk dimma vid borgen, trevligt australiskt vandringssällskap, stekande sol, röda berg, felbokat boende som blev rätt, mystisk stängd dörr, uppåt uppåt 😛

12 september 2023
18-19 km med alla extraturer

C gick upp tidigare än mig, men jag var klar att gå tidigare och fick vänta nästan 45 min på henne. Så här kunde det inte fortsätta med dessa långa tuffa sträckor. Vi måste starta i tid på morgonen, speciellt som det skulle bli sol och hetta om ett par timmar. Men det var hennes första riktiga caminodag så jag hade överseende med väntan idag.

Men kom iväg till slut och det var en dimmig sval morgon som passade bra till vandringen upp till Castillo Cornatel. Eftersom många vandrare följer bokens alldeles för långa (enligt mig) etapper och inte stannar uppe i Villavieja, går de inte heller upp till denna borg vilket är lite synd men förståeligt med tanke på sträckan. (Ännu tråkigare är att många är för utmattade att gå upp till Mirador Orellán när de väl kommer fram till Las Médulas)

Vi fick sällskap av de två australienskorna denna första etapp. De var i 70-års åldern berättade de. Sa inte exakt ålder, men den ena hade liftat runt i Danmark med en dansk pojkvän för så många år sedan att jag räknade ut att hon måste vara en bra bit över 70 även om hon bara var tonåring då 😳. Hon var i mycket bättre form än många hälften så unga!

Tyvärr var det stängt på tisdagar så vi fick kika in genom gallergrinden. Vad är det med tisdagar här förresten? Allt förutom själva utsiktsplatsen är stängt uppe på Mirador idag, muséet, rundvandringen i grottorna, mm. Hade läst detta tidigare och därför sett till att vi skulle komma dit igår, måndag. Men som så mycket annat denna resa strulade Kastrups inkompetens till även detta.

Fortsatte vidare nedåt från borgen och kom ifrån våra nyfunna vandringsvänner.

När vi hade gått ner var det dags att gå upp igen.. (se höjdkurvan i början)

När vi kom ut på asfaltvägen mot Las Médulas började solen titta fram. Då kom också de ettriga flugorna och började sitt irriterande svärmande tätt inpå ansiktet. 

Efter några varma kilometer på den slingrande asfaltvägen nådde vi äntligen fram till byn Las Médulas som är en lite turistig, dyr men charmig by intill de röda bergen.

Tyvärr insåg jag när vi var framme att boendet som vi hittat efter mycket letande inte låg i byn Las Médulas utan i Orellán som ligger på andra sidan bergen. 🤥 Dessutom hade vi gått förbi avtagsvägen dit så nu var vi tvungna att gå tillbaka.. 😵‍💫 Men vi var vid det här laget så trötta, hungriga och törstiga att vi ändå fortsatte in i byn och satte oss i skuggan på en restaurang och tog en sen (spansk) lunch. 

Efter denna välbehövliga vila var det bara att ta på strumpor och skor igen, slänga upp ryggsäckarna på ryggen och ge oss iväg tillbaka nedför den slingrande asfaltvägen igen. Efter några kilometer svängde vi upp på en grusväg tillbaka runt bergen och nu gick det brant uppåt igen, vilket kändes i de trötta benen. 

När vi kom fram till Hotel Rural El Lagar De Las Médulas i Orellán var det första vi såg ett fallfärdigt hus med inrasade ytterväggar och jättehål i det nedsjunkna taket. ”Ja vi får ju air condition i alla fall” sa jag. Vi klev in i ett stort rum (i ett hus i bättre skick) Oj va fint! Det var i och för sig rätt dyrt , vilket allt är i just detta turisttäta område, men så här fint hade vi inte väntat oss.

Men en dörr var lite misstänkt. Det lyste bakom den och det var en stor springa under och ett enormt avstånd till taket så vi undrade självklart vad som fanns bakom. Provade handtaget men dörren var låst. Mumlade något om att det inte vore så kul om de som bor därinne är på honeymoon.. C tittade genom sidospringan och sa att det såg ut som ett allmänt rum eller personalrum, hon såg ett bord med askfat. Inte så mycket bättre än smekmånadsparet.. 

Vi hade bestämt tidigare att vi ville ta oss upp till Mirador utan ryggsäckarna så vi stannade inte i det fina rummet utan tog med oss dricka och snacks och gav oss iväg igen. Oj oj vad tungt det var nu trots att vi inte hade packningen. Fick verkligen ta fram järnviljan och kämpa upp till toppen. Men det vilken lön vi fick för mödan! Det kändes som jag var tillbaka i Colorado. 

Panoramavideo

Men tyvärr är dessa röda berg resultatet av människors härjande i naturen så det förtog en hel del av min glädje över att vara där. Bergen såg från början ut som de andra runt omkring men sprängdes sönder med hjälp av vatten i jakten på guld på romartiden. Nu är det i åtminstone skyddat område, och på UNESCOs världsarvslista. 

Vägen ner var sååå mycket lättare och gick i hög fart för nu ville vi ”hem” till dusch och mat. 

Senare, när C var ute gick jag fram till den irriterande dörren igen och örat mot den för att kunna se igenom springan på långsidan. Hmmm? Är inte det här en..? Provade att istället för att trycka ner handtaget och sen dörren inåt som man normalt gör med en dörr med sådant handtag, så drog jag dörren åt sidan. Fick mig ett gott skratt när jag upptäckte att det var ett kök bakom som tillhörde vår lägenhet. Vi som varit irriterade att det var en dörr som med flera decimeter springa till taket och ett rum bakom med lampan tänd. Vilket lyxboende för pilgrimer! Och halvvägs uppe till Mirador, mycket närmre än från byn Las Médulas. Om man orkar kan man istället gå den här vägen på morgonen med pack igen, stanna och titta på utsikten och besöka muséet, mm och sedan fortsätta rakt ner till slutet av Las Médulas där man kommer på Caminon igen. Vi bestämde oss för att inte ta den här vägen dagen därpå eftersom det varit en tuff lång dag och benen inte ville gå uppför denna brutala backe en gång till och dessutom med full packning

Lite otur bara att vi gick fel och slösade tid och krafter innan vi äntligen hittade hit. Hann inte njuta så mycket av stället.