Llanos de Someron – Pola de Lena, 19km

11 maj 2022

Sista dagen uppe i de höga bergen. Återförening och avsked.

(Alla videoklipp i detta inlägg har filmats av Mark & Fiona)

Vaknade lite senare idag eftersom frukosten inte serverades förrän kl åtta, skönt! Pablo arbetade hårt med att fixa våra toasts och kaffe/te mm. Ännu en gång: Rekommenderar verkligen detta härbärge, otroligt bra service, och så fint! Fick små söta skålar med nötter från deras trädgård. Har aldrig sett så små valnötter.

Hela gänget gick iväg i samlad trupp, men sedan spred vi ut oss. Missade som tur var pilarna till det första alternativet strax efter härbärget som ska vara fruktansvärt jobbigt och inte rekommenderas i guiden som Ender har skrivit. (Han är den som underhåller leden). Gick några kilometer på en bilväg, men det var fint och väldigt få bilar och skönt med så lätt vandring ett tag efter det senaste dagarnas pärs.

Till slut kom vi fram till alternativ nr två som rekommenderas, och vi började klättringen uppåt. Här var det väldigt snårigt och igenväxt och de som hade shorts brände sig på brännässlor och rev sig på taggiga buskar.  

Det blev ännu en tuff och varm vandring. Spanjorerna hade så klart försvunnit långt framför oss och Mark och Fiona hamnade efter. Var i grupp med Ana, Felipe och Miguel. Grönt och vackert, men kändes som en tropisk djungel.

Det blev verkligen ”camino-känsla” när vi satt på uteserveringen och ”familjemedlemmarna” dök upp från alla håll. Fick bygga större och större bord och inga lokala gäster fick plats just då 😂

Pratade lite med Fiona och Mark och bestämde mig för att liksom dem stanna i Pola de Lena och inte gå med de andra till Mieres som låg ytterligare över en mil bort, vilket skulle göra totala sträckan idag till mer än 30 km. Istället skulle vi ta den korta sträckan imorgon och få en välbehövlig kort och lätt dag efter dessa tuffa dagar. Men det var allt lite sorgligt att vi nu skulle splittras för gott. Pauline och Alfonso skulle stanna här i Campomanes. Jag bokade ett hotellrum (halleluja) på samma hotell som Mark och Fi.

Efter ett tag hade Mark, Fi och jag tappat bort Ana, Felipe och Miguel som blivit efter. Konstigt, de som var snabbare än oss. Bestämde mig för att vänta in dem i framme i Pola de Lena på något café som låg på caminon.

Fina kyrkan Santa Christina som ska vara mycket vacker inuti. Den är öppen dagtid, men såklart stängd för siesta och det var ju då vi kom.. synd

När vi kom fram till hotellet ringde vi på porttelefonen, men en kvinna pratade snabbt något om att äta 🤔🤔 Vi sa att vi hade bokat men hon tjatade om ”comer” Undrade hon om vi hade bokat middag? Varför släppte hon inte bara in oss?? Det skulle vara öppet för incheckning nu. När hon hade slängt på luren två gånger kom en snäll tjej och frågade om vi behövde hjälp. Det visade sig att hon satt och åt.. 🙄 Detta var alltså ett 3-stjärnigt hotell, då får man väl bemanna receptionen de tider de står att man ska ha öppet? När tjejen frågade när hon var tillbaka slängde hon på luren igen 😠 Vi gick till torget bredvid och satte oss på en uteservering för att vänta tills hon hade ätit klart och behagade öppna. Rätt som det var fick jag syn på några välkända figurer som kom gående. Men va nu då? Det var raketerna tillsammans med Ana, Felipe och Miguel. De hade ju varit långt före oss och brukar komma fram ett par timmar innan. Hur gick detta till och när hade vi gått om dem? Det visade sig att en av dem, Paco, hade gått vilse. 😳😳 Han pratar -som alla andra spanjorer- väldigt snabbt och otydligt så vi fick inte reda på hela historien. Men han måste ha varit rejält vilse om de hade tappat så mycket tid. Nu skulle de ytterligare 12 km till Mieres. Var väldigt glad att jag inte bestämt mig för att följa med, även om det var sorgligt att ta farväl, speciellt av Ana som jag fått så bra kontakt med. 😥

Till slut hade äntligen receptionisten ätit färdigt och släppte in oss. Hon var trevlig nu (mätt?)men väldigt förvirrad. Det tog låång tid att checka in oss på våra två rum.

Efter en stunds skön avkoppling i våra rum gick vi ut för att äta middag men det var ju alltför tidigt. De öppnar inte köken för middag förrän åtta.. 😳😳 Efter att ha traskat runt och frågat hittade vi äntligen en trevlig bar där de kunde servera potatisomelett men Mark och Fi är vegetarianer och det var skinka i den. Lösningen blev att de först handlade mat i affären och åt på en bänk och sen gick vi in på baren där jag åt. Det var dessutom deras tjugoåriga bröllopsdag.. Hade sagt att de borde vara själva, men det ville de inte.