Gällö – Pilgrimstad, 21 km

”Mysteriet med det försvunna Pilgrimscentret och vandringens hittills tuffaste etapp”

Började dagen med frystorkad grötfrukost och liksom de andra frystorkade rätterna jag har provat den här vandringen var det en rejäl portion gjord för att en man också ska bli mätt. Smakade helt ok men lite väl sött för min smak, men blev rejält mätt i alla fall.

Kändes hyfsat ok i min högerfot när jag började gå och ryggsäcken kändes faktiskt lättare! Antingen har jag vant mig, eller så är det all maten jag har ätit upp som minskat vikten på ryggsäcken, ha ha

OBS KÄNSLIGA PERSONER BLÄDDRA FÖRBI NÄSTA BILD!!!!

Här började jakten på pilgrimscentret i Viken. Enligt karta på webben och information jag fått skulle det ligga här, men här finns inget Pilgrimcenter. Irrade omkring vid skidtunneln i en kvart och googlade och hade mig, Men fick ge upp till slut, för jag blev kall när jag stod stilla och googlade. Inget telefonnummer eller adress på Eniro eller ens på St Olavsledens hemsida. Finns det över huvudtaget ? Det märkliga är att Naturum i Borgsjö hjälpte mig att ringa för två dagar sedan och fick då veta att de hade öppet nio till tolv idag. Nu kunde jag inte ringa Naturum och höra, för det var stängt. Så tråkigt. Blev lite ledsen för jag hade så gärna velat köpa den fina gröna st Olofs-kåsan som jag hade kollat fanns där. Får väl köpa den på nätet istället, synd.

Tyvärr var prästgården i Revsund helt öde och stängd som jag befarade. Satte mig ändå vid bänkarna och fikade lite fast jag inte var jättehungrig. Men det var kallt så jag blev lite nedkyld och stannade bara en kort stund och gick vidare mot kyrkan där det skulle finnas en stämpel och en gammal St Olav-skulptur.

Kyrkporten var så klart låst och jag letade efter lådan med pilgrimsstämpeln. Tänkte att jag inte skulle få komma in i kyrkan och se statyn och inte få någon stämpel heller. När jag stod lite deppig vid dörren kom ett sällskap och jag frågade om kyrkan var låst eller man fick komma in. Det visade sig att den ene mannen jobbade där och han öppnade upp kyrkan, tände alla ljus och gav mig en guidad rundtur. Han lät mig använda toaletten och om jag inte redan hade fikat så hade jag kunnat koka te där inne i personaldelen. Synd, för det var ju lite varmare inne i kyrkan än utanför prästgården. Han visade mig var stämpeln fanns. Jag hade gått förbi den för det var i en annorlunda låda än den vanliga röda. Gick vidare efter det trevliga besöket med pigga steg och kände mig som en ny människa.

Jag hade kommit en liten bit på väg från Revsund när jag till min fasa upptäckte att jag inte hade min guidebok. Jag blir så trött på mig själv! 😣😣 Jag fick gå tillbaka hela vägen till kyrkan. Såg när jag kom tillbaka att det fortfarande lyste i kyrkan så till min glädje var den öppen fortfarande. Hade tappat boken på golvet i kyrkan utan att ha märkt det, vilket är konstigt för jag brukar sticka ner den bakom magväskan och då känner man ju om den trillat längs benen. Lämnade Revsund för andra gången..

Den här delen av leden var den tuffaste hittills på hela vandringen. Man ser inte på bilderna hur fruktansvärt jobbigt det var. Det var otroligt knaggligt, stenigt och brant upp och ner hela tiden. Dessutom såg jag på mina kartor att den blå leden inte var där jag var, men ändå fanns det ledmarkeringar. Och i guideboken står det beskrivet bland annat om grottan som jag gick förbi mitt i skogen så det borde ju vara rätt.
Det var riktigt hemskt stundtals, jag svor och förbannade allt och alla och skrämde väl bort alla eventuella vilda djur så jag var inte speciellt rädd på slutet trots den spöklika stämningen. Skrämde nästan själv till slut! Grät faktiskt också en liten stund och kände mig lite patetisk 😟 Tror jag tillbringade två timmar i den här skogen, det kändes i alla fall som en evighet. Upp och ner, upp och ner, i en otroligt svår terräng bitvis. Mina fötter tog fruktansvärt mycket stryk. På vissa ställen var jag livrädd att glida nerför och stuka foten eller ännu värre. När jag äntligen kom ut på öppen terräng efter denna fruktansvärda pärs fick jag syn på en bänk och och nästan grät av lycka.

Till slut var jag tillbaka på den ”blå leden” fattar fortfarande inte varför jag inte var på den när jag såg markeringarna.

När jag äntligen kom fram till Pilgrimstad öppnade jag den riktiga GPSen där det finns avståndsberäkning. Då visade den att det var nästan 3 km till adressen där jag skulle bo. Jag nästan bröt ihop, men det var bara att fortsätta traska på. Men jag tänkte att hur kan den här lilla orten vara så lång även om hon bor i andra änden? Men något var fel för nästa gång jag kollade en liten stund senare stod det 350 meter. Oj vilken lättnad!

Var helt slut när jag kom fram till Rita i vars ateljé jag skulle bo inatt. Det var helt underbart. Ni får titta på bilderna så förstår ni.

Att få sitta nyduschad i fåtöljen och lyssna på sprakandet i kaminen,  dricka te och bara njuta av att vara framme! Under tiden lagade Rita middag till mig som hon kom ner med till ateljén på en bricka och hon tvättade mina kläder. Kan inte beskriva känslan! Slängde in en vedpinne då och då i kaminen, tittade ut över sjön och bara var.