Millestgården – Tännforsen ToR, 22,5 km

(Bilder längst ner)

Själva vandringen igår upp till Tännforsen var ganska enformig, men belöningen vid målet kompenserade för det tusenfalt! Vattenfallet, Sveriges största, fick bli mitt pilgrimsmål, min ”katedral”, nu när jag inte hinner (eller får gå) fram till Nidarosdomen i Trondheim. Det passar nog mig och min tro bättre egentligen.. Men jag SKA gå i mål snart, förhoppningsvis redan nästa år.

Gav mig iväg i rask takt. Trodde det skulle bli en väldigt lång dag eftersom jag var tvungen att gå fram och tillbaka samma väg sammanlagt 22 km. Det var fortfarande molnigt och ruggigt väder, men prognosen lovade sol framåt tio så det hoppades jag på. Första biten från Millestgården gick på grusväg, sedan var det bilväg hela vägen upp till Tännforsen. Bron över Indalsälven var lite otäck. Det kom några lastbilar och det fanns inte mycket plats för mig. Men det var som tur var inte mycket trafik den här tiden. Efter bron viker man av från E14 till en lite lugnare väg men det är fortfarande en bilväg med lite plats för vandrare. Förmodligen är det mer trafik där på sommaren med turister som ska upp till vattenfallet, så man får vara försiktig. Det är en 80-väg med MÅNGA kurvor.

Gick raskt och blev varm. Mössa och vantar åkte av och på hela tiden. Den här sträckan kändes lite som högplatån i Spanien, enformigt och inget att titta på nu när allt var gömt i dimmoln. Gick därför och funderade en hel del om livet precis som på mesetan. En kort stund kom jag t.o.m. att tänka på jobbet, men de tankarna förträngde jag snabbt. 😊
Hade lättare ryggsäck idag, som bestod mest av mat och dricka, vilket i och för sig är en stor del av min vanliga packning. 😄

Den snabba takten gjorde att jag kom fram mycket fortare än planerat. Blev paff när jag kom fram till vägen som svänger upp till vattenfallet där det stod att det var 2 km dit. Hade jag gått 9 km så fort? Saktade ner farten lite för jag ville inte missa det fina vädret och ”behöva” gå tillbaka innan det kom. Det var för kallt att stanna flera timmar. Väderprognosen stämde inte. Klockan var nu runt elva och det var fortfarande tjock dimma och det såg inte ut att klarna upp ännu på ett tag. När jag såg husen vid Tännforsen närma sig tänkte jag att det kanske fanns någonstans jag kunde gå in och ta min fika i lite värme en stund och vänta på solen. Jag ville se vattenfallet i fint väder. Jag fick syn på en ensam människa på långt håll och det var den tyske pilgrimen från igår! Så trevligt att det fanns en mänsklig varelse häruppe. Vi pratade en stund men sen skulle han gå vidare. Han hade tältat där inatt i regn och kyla, hu! Men vi sa till varandra att det regnar ju inte idag i alla fall, och tänkte på det senaste två dagarna.
Det finns en pilgrimsstuga bland de andra husen, men den var lika igenbommad som de andra. På stugan stod ett telefonnummer man kan ringa och få en kod till låset. Det är väl främst om man ska sova över i stugan, men jag tänkte att jag kunde nog få låna den och fika i. Ringde två gånger många signaler men inget svar, så jag var tvungen att sitta utanför bänken med min fika. Drog på mig en extra ulltröja utanpå regnjackan och det var tur jag hade den för det var ganska kyligt. Trots kylan var det för första gången denna vandring massor av knott.

Efter min lunchfika var jag väldigt kall och insåg att jag inte kunde sitta här längre och vänta på solen. Attans att stugan inte gick att komma in i. 😟

Fortfarande hade inte en kotte dykt upp och jag gick iväg längs fina vandringsslingor ner mot vattnet. Fyllde min flaska med det underbart goda vattnet. Gick hela vägen ner längs fallet och tog massor med bilder på alla olika utsiktsplatser. När jag var längst ner kom ÄNTLIGEN solen fram! Då fick jag ju klättra hela vägen upp igen och ta fler bilder 😄😄😄 Nu mötte jag några fler personer. När jag stod ute på utsiktsplattformen hörde jag plötsligt hojtande långt uppifrån. Det var Kimchi-grabbarna från igår. De hade sagt att de skulle cykla upp hit idag så jag var inte så förvånad att se dem. Pratade en liten stund med dem och sen kände jag att det var dags för mig att vända hemåt, jag hade lång väg tillbaka.

Solen var som sagt framme nu, vilket gjorde vandringen lite lättare trots en kall motvind. Insåg att det måste ha varit en väldigt seg uppförsbacke hela vägen från Staa, för nu gick det bara utför. Konstigt att jag inte tyckt det varit jobbigare, är jag starkare nu? 😀 Lite tradigt var det ändå att gå tillbaka längs bilvägen jag redan gått en gång. Funderade på att för första gången denna vandring ta fram hörlurar och lyssna på musik eller podcast. Men än så länge kändes det inte så nödvändigt, föredrar att vandra utan. Men jag hade det som en utväg om det skulle bli för jobbigt sista kilometrarna.

Kimchi-grabbarna kom cyklande förbi. Det såg faktiskt lite trögt ut i motvinden trots nerförsbacken. Oj va glad jag var att det var nerförsbacke hemåt och inte tvärtom! För första gången sedan jag kom till Årefjällen var det klart väder och jag kunde se kalfjällen som har varit gömda hela tiden. Så vackert.
När jag närmade mig E14 hade dagen på asfalt börjat att ta ut sin rätt för min vänstra hålfot. De sista 5 kilometrarna var tuffa. Isande motvind och jätteont i foten.

Var överlycklig när jag skymtade Millestgården framför mig. Ändå fick jag för mig att bara slänga in ryggsäcken, ta med mig det goda Tännforsenvattnet och klättra uppför den låååånga trappan upp till karolinermonumentet som ligger strax bakom gården högt uppe på en kulle. Jag visste ju att det fina vädret skulle vara över imorgon och det var värt ansträngningen. Utsikten var fantastisk ner över dalen. Satt en stund i solen och bara njöt innan jag stapplade ner igen och gick in och tillbringade en lång stund i bastun 😊

På kvällen satt jag ensam i den fina lilla restaurangen och blev uppassad av kocken och hans medhjälpare som serverade mig flera rätter. Kändes mycket märkligt. 😳 När jag var färdig kom i alla fall fyra byggarbetare som skulle bo där i veckan och också äta middag.

Ja min vandring för den här gången är ju tyvärr över. Jag kommer absolut att komma tillbaka, förhoppningsvis redan nästa år, och göra det etapper jag har missat den här gången. Jag kommer att skriva åtminstone ett inlägg till om just den här vandringen. Lite sammanfattning, tankar, det bästa och det sämsta, etc. inom några dagar. Kommer även att berätta om hur jag undvek skav från ryggsäcken på min utstickande ryggkota mm om någon har liknande problem.
Och jag kommer även att fortsätta skriva om mina vandringar framöver om någon skulle vilja läsa om dem. Tack alla som har följt mig på St Olavsleden den här omgången, och välkommen åter. (Med missa som sagt inte ”sammanfattningen” som kommer snart.)