Vaplan – Helleberget, 24,5 km

6 juni 2021

Oj oj oj, den värsta dagen hittills, men den slutade iallafall underbart! Nio timmars vandring, varav största delen i hetta och sol, otroligt massa mygg i skogen och en hemsk sista sträcka. En sådan här dag saknar jag verkligen att ha sällskap på min vandring så vi hade kunnat peppa varandra.
Hade väldigt tidig väckning idag för att slippa värsta hettan. Som vanligt tog mina morgonbestyr tid med packning, frukost, fixa matsäck, smörja solkräm, etc, men jag kom iväg 6.30 vilket skulle visa sig vara en väldig tur…

Jag fick faktiskt ha långärmat en stund i början, så härligt svalt var det. Men jag kände redan att det skulle bli en varm dag igen. Men nu i början gick jag och njöt av att småhuttra lite.

Men hade inte gått mer än en halvtimme när det var dags att ta av den långärmade tröjan och ta dagens första dos av Mygga. Men det hjälpte inte efter ett tag och jag blev fullständigt galen av alla myggor som flög runt mig, kröp in i öron, bakom solbrillorna mm. Hade betalt mycket för ett nät att ha runt huvudet, hade struntat fullständigt i om jag såg dum ut. Såg nog förresten ganska rolig ut ändå när gick och slog och hade mig, och svor högt. Det var inga vackra ramsor som kom från min mun.. Igår längtade jag in i skuggan i skogen, nu längtade jag ut på landsvägen för att slippa detta inferno, hå hå ja ja Till slut kastade jag av mig ryggsäcken och slet fram Myggaflaskan och öste på överallt, i öron, ansikte på kepsen var jag kom åt och mycket mer än vad man egentligen ska ta enligt instruktionerna. Skrek till slut högt av frustration, och sprang vidare ut ur denna helvetesskog så fort jag kunde. Ingen bra start på dagens vandring att forsa fram på ojämnt underlag. När jag såg öppningen ut mot bilvägen komma blev jag överlycklig och flög ut på vägen. Fy vilken pärs! Stod en stund på vägen och bara pustade medan svetten rann.

Senare kunde man välja en alternativ väg som var en ridväg men som gick upp i skogen. Jag höll mig till den vanliga. Ingen skog just nu, helst öppna fält tack!

Men språngmarschen i den ojämna skogen var inte så bra för mina stackars sargade fötter. Tog det lite lugnare på asfaltvägen. Eftersom det var en tidig morgon på en söndag kom det så gott som inga bilar, skönt.

Hade tömt min extraflaska helt efter skogen och det fanns inte en kotte jag kunde fråga om jag kunde få fylla på.

Det var fantastisk utsikt över Alsensjön bort mot snötäckta Åreskutan . Tänk att det var så mycket snö kvar där uppe, svårt att fatta i denna värme.

Hade lite deppiga tankar om att den här vandringen inte var särskilt njutbar, trots den underbara omgivningen. Ska jag bryta i Åre? Komma tillbaka i höst när det är svalare? Tankarna går fram och tillbaka, men för det mesta händer sen någonting trevligt, eller man kommer till en plats där man kan vila och andas ut lite. Det gör att man ändrar man sig igen och tänker att man fortsätter ändå, att det är värt det.
Men jag kommer nog aldrig att göra en långvandring på sommaren igen, om det inte är upp i nordligaste Lappland där det för det mesta är svalare

Nu kom jag till ett område som var väldigt dåligt markerat. Kom till ett elstängsel och undrade om man skulle genom där in i hagen, men till slut såg jag en skylt i skymundan sidan om. Tur att jag inte kravlade genom elstängslet. Men i skogen bredvid kohagen var det väldigt snårigt och fruktansvärt dåligt markerat. Det tog lång tid innan jag hittade en orange pil, inget St Olav-märke. Följde den orangea pilen och sen hittade jag en till där det faktiskt satt ett märke på. Fortsatte följa de orangea pilarna och ibland hade de märke men inte alltid. Den här biten behöver verkligen ses över för både markeringen och stigarna var väldigt dåliga. Som tur är ingen lång bit men det räcker en sån här dag. Får väl kontakta någon ansvarig när jag kommer hem.

När jag äntligen fick paus i kohagen Hade jag vandrat nonstop i fyra timmar och det var alldeles för mycket, men jag har inte haft något bra ställe att sätta mig på tidigare. Mina fötter var röda av värme och min vänsterfot hade fått nya blåsor.
Men efter fika i skuggan och luftning och omplåstring av fossingarna kändes det lite bättre.

En stund senare kom jag till det mycket trevliga området Glösa och blev uppiggad igen. Först var där en utställning om älgar.

Efter älgarna blev det förvirrat med skyltningen igen.

Sen kom ett museum som såg väldigt trevligt ut med café och utställningar. Jag blev lite lurad för det stod att det var öppet och att man kunde stämpla pilgrimspasset, men de öppnar inte förrän i juli (stod det på en annan liten skylt) De har lite kortare säsong här uppe. Synd, för det såg som sagt trevligt ut.

Efter denna lilla skräckupplevelse gick jag ner till de 6000 år gamla hällristningarna och satt och fikade lite. Det var riktigt rogivande att sitta och lyssna på bäcken som forsade fram.

Blev lite upplivad och på gott humör av den fina vandringen genom Glösa. Intressant med lite kultur och historia på vägen och väldigt bra gjort.

När jag kom fram till Wången/Alsen var mitt vatten nästan helt slut och dessutom var mitt mobilbatteri nästan urladdat. Med tanke på att jag nu skulle ge mig uppför Helleberget var jag ganska orolig. Jag var tvungen att få tag på vatten.

Men Wångens värdshus såg stendött ut. Gick runt lite ute på gården och försökte hitta någon levande själ. Tillslut chansade jag bara och gick fram och tryckte på dörröppnarknappen, och till min stora glädje och förvåning öppnade sig dörren! Det hade jag verkligen inte väntat mig. Jag blev överlycklig och klev in i ett öde rum.

Hittade ett eluttag till min laddare, fyllde på mina flaskor på toaletten och tog sen av mig skorna och satte mig sen med benen uppe och vilade mig medan mobilen laddade. Oj vad glad jag var att jag hade tryckt på knappen trots att jag var säker på att det skulle vara låst!

När det är öppet på värdshuset igen efter pandemi och lågsäsong är över, kan man äta på värdshuset med fantastisk utsikt över sjön.
Känner mig som en helt ny människa när jag gick vidare mot Helleberget. Nu behövde jag inte snåla med vatten eller mobilbatteri, kändes så himla skönt. Fotar massor och dikterar till bloggen så mobilen äter upp batteriet även om det är en bra telefon.

Backen upp från sjön var lååång. Här har jag bara kommit en bit…

När jag stod vid den här fantastiskt fina ängen började åskan mullra och jag satte fart igen. regnet skulle inte börja förrän senare på kvällen enligt prognosen, men man kunde ju aldrig vara säker.

Oj vad det bar uppför! Men det hade jag ju kunnat räkna ut. Det heter ju Helleberget, inte Helledalen.
När jag äntligen skulle gå in i skogen igen för sista gången hade det börjat blåsa upp ordentligt och regnet var farligt nära.
Till slut kom regnet och jag fick öka farten ordentligt, vilket inte var lätt på det hon ojämna underlaget. När jag äntligen kom fram till bäcken där det enligt boken skulle finnas en ny fin bro, var det åter igen väldigt dåligt markerat. Nu öste regnet ner. Markeringen vid bäcken visade att jag skulle fortsätta fram och inte korsa. Jag försökte titta på GPSen utan att dränka mobilen, men den visade att jag bara gick längre och längre bort från leden, och att jag skulle ha korsat trots ingen bro. Gick tillbaka men valde sen att gå fram längs bäcken för att försöka hitta bron. Inga markeringar. Till slut var jag så less att jag grät högt och bara ville ha slut på den här dagen och komma in under tak och slippa irra i den här skogen. Äntligen kom jag till en bro och gick över men inga markeringar. Börjar det faktiskt bli riktigt riktigt rädd att jag var vilse på allvar i denna skog. Klafsade fram, sjönk ner till anklarna i lera ett par gånger. Var genomblöt och frös. Fortsatte på stigen och där äntligen! Ett märke! Nu grät jag av lättnad. Var helt förbi av trötthet och känslor när skogen öppnade sig och jag kom fram till en enorm bondgård.

En stor traktor kom körande och jag stoppade den och frågade om du visste var Hellestugan var. Om inte det bara hade varit några hundra meter längre bort hade jag nog betalt honom tusen spänn för att han skulle köra mig.

Äntligen var jag framme nio timmar efter start imorse! Jag saknar ord för att beskriva hur det var att genomblöt, kall och ledsen få komma in i denna mysiga, fridfulla, varma stuga. Stugan användes också annars till yoga, massage, alternativa medicinska behandlingar mm och var inredd därefter. Helt underbar och precis vad jag behövde. Tog en varm dusch och tog på mig långa tights och fleecejacka för första gången på mycket länge. Satt med benen uppe i soffan, drack te och åt smörgås från det hembakta glutenfria brödet som värdinnan hade bakat. Bara någon som varit med om en sådan dag kan förstå hur obeskrivligt skönt det var.

Enligt prognosen skulle det fullständigt ösa ner hela natten och sluta på morgonen därpå. Det skulle bli perfekt vandringstemperatur på morgonen, 17°.

Låg länge i soffan och lyssnade på hur regnet smattrade där ute