La Robla – Poladura de la Tercia, 23 km

9 maj 2022

Idag kom jag äntligen upp i mina älskade berg – men oj vilken pärs det blev! Otroligt vackert så det blev mååånga bilder från bergen..

Vaknade 5:45 efter en natt med förvånansvärt god sömn. Hade i och för sig knockat mig med insomningstabletter för jag mådde INTE bra när jag la mig.  Frossa och illamående. Inte konstigt efter två dagars dålig kost och vandringen i hettan igår.

Blev jätteglad igår när den trevliga kvinnan i baren sa att baren öppnar för frukost kl 6. Planerade äta en jättefrukost. Jo gomiddag, vilken frukost.. Kakor som jag såklart inte kunde äta. Jag frågade mannen i baren om de inte hade potatistortilla i kylen, men han var inte alls lika vänlig och serviceminded som sin kvinnliga kollega. Beställde te med un pocito (lite) de leche och fick en kopp varm mjölk med te.. sådär gott. 🙄Drack upp det för att för i mig lite protein åtminstone. Bad om varmt vatten till min termos. Fick sedan gå tillbaka till rummet och knapra på kex och babybel-ost 😵‍💫. 10 km till nästa samhälle med affär och café.. Men åtminstone platt tills dess, sen skulle det bära uppför rejält.

Kom iväg tio över sju. Försökte satsa på sju men lyckas ju aldrig snabba mig nuförtiden. Får skylla på min utbrända hjärna 🤯

Vid denna tiden var det inga problem att vandra. Det var till och med lite kallt om händerna, underbart! När man kom ut La Robla gick man längs en flod. Ganska behaglig vandring även om det var på trottoar.

Strax utanför staden gick jag fel. Någon hade målat vita pilar på marken och det hade varit några vita igår. Jag såg ingen gul så jag svängde in under en bro och gick på en väg som blev smalare och smalare och när den började gå längs ett mysko hus fick jag onda aningar och tog fram min GPS. Höll på att gå käpprätt åt he.. Vände tillbaka. Hann som tur var inte så långt men man får vara vaksam på de gula pilarna just här.

Solen var fortfarande inte helt uppe över bergen så jag fick en stund i behaglig skugga i dalen. Men typiskt att den lätta platta halvan av etappen skulle ligga först och sen skulle den brutala stigningen börja lagom vid tolvtiden.

Vid liten kyrka kom tre spanska pilgrimer ifatt mig och de tipsade mig om en öppen bar tvärs över gatan i den här lilla byn Peredilla. Gick med dem in och handlade en potatisomelett och tog med. Fick en jättebit men kunde bara äta lite. Hjälpte ändå mycket och jag fick ny energi.

Den här bänken satt fint efter en seg uppförsbacke. Tog du av min fleecejacka och tog en liten kopp te, mest för att vattnet nu var slut. Skulle ju snart komma till Pola de Gordon där jag planerade äta min andra frukost och och handla inför resten av etappen idag och även de kommande dagarna för nu skulle det inte finnas affärer på två dagar och ingen bar förrän i Pajares imorgon. Jobbigt att bära all denna mat men inget val. Hade lite frystorkad mat hemifrån som det skulle bli skönt att bli av med. Såg fram emot en rejäl middag ikväll, brukar vara ok med frystorkat även om det inte är gourmetmat. Fast efter nästan tre dagar utan riktig mat skulle det smaka fantastiskt vad det än var i påsen. Alla dagar utom måndagar kan man få middag på hotellet som driver härbärget men den dagen är hotellet helt stängt, både för boende och måltider. Bara att kånka med sig om man kommer en måndag alltså..

Framme i Pola de Gordon vid 9.40 så det var perfekt att ta en paus och byta strumpor innan affären öppnade kl 10.

Handlade frukt och några torra glutenfria sprödbröd (som jag fortfarande inte ätit när jag skriver detta flera dagar senare i Oviedo) Handlade även mina två första burkar Aquarius, sportdrycken som är så förknippad med caminon för mig. Den skulle bli min räddning idag och imorgon..

Träffade ett spanskt/holländskt par vid kyrkan och vi presenterade oss och sen vandrade vi tillsammans till nästa samhälle. De hade tagit tåget hit från Leon för de hade sett att det kanske skulle bli sämre väder om ett par dagar och de villa vandra etapperna högt uppe i bergen när det skulle vara fint.
Det var trevligt med sällskap, och det visade sig att de också är ”fans” till den otroligt duktige Youtubern Efren som gör fantastiska filmer från sina vandringar, bland annat med drönare. Vi hade alla sett hans filmer från just denna caminon och nu gick vi och spanade efter den berömda vargen som man sett i så många Youtube-klipp härifrån. Vi tävlade om vem som skulle få syn på den först och ropa ”wolf”. Det blev Alfonso som vann, men han gick ju faktiskt främst. 😏 Just den här biten mellan Pola de Gordon är på kurvig bilväg med smal vägren att gå på, så inte läge att gå i bredd även om det inte var jättetrafikerat.

Härbärget i Buiza var stängt tills vidare på grund av pandemin så där hade jag ju inte kunnat stanna som trodde om jag fortfarande hade mått lika kasst som igår kväll. Det gjorde jag som tur var inte, men den tuffa etappen uppför skulle ju börja nu..

Vi pausade i skuggan på bänkarna vid härbärget och åt lite frukt och luftade fötterna. Upptäckte att det inte bara var jag som var förvirrad för de visste inte att hotellet och restaurangen i Poladura hade stängt och de hade planerat äta där ikväll (de vill iofs att man ringer och boka middagen dagen innan så de hade redan gjort ”fel” även om det hade varit en annan veckodag) Jag sa att vi andra säkert kunde dela med oss, men de såg lätt stressade ut.

Det trevliga portugisiska paret anslöt plötsligt och stämningen steg. De hade fått sällskap av Miguel från Spanien som jag stött på ett par gånger själv under dagen igår. Ana och Felipe hade knappt sovit för de hade fått rum ovanför baren där det festades vilt. Men de var glada ändå.

Alfonso och Pauline gick i väg före mig så jag startade stigningen upp mot bergen själv. Kom ganska snabbt till ett kostängsel där man försiktigt skulle lyfta av tråden som utgjorde en slags grind i elstängslet. Tyckte jag var jätteförsiktig men oj va rädd jag blev när jag fick en HEMSK stöt. Fruktansvärt obehagligt! Har aldrig varit med om det tidigare. Det gjorde inte jätteont, men fy sjutton sån otäck känsla när strömmen gick igenom en!! 🥴🥴 Kröp under tråden istället med rygga och allt för jag ville INTE vara med om det en gång till. (sen hände det igen vid nästa stängsel och där kunde jag inte krypa under. 😫Har inte hänt sedan dess, ta i trä)

Ana och Felipe kom ifatt och gick så småningom förbi mig i en fruktansvärt jobbig och lång uppförssträcka. Tog helt slut av ansträngningen i värmen och undrade vad f** jag hade gett mig in på. Men omgivningarna var otroligt vackra tack ock lov.

Till slut såg jag dem inte mer och tog en mycket välbehövlig paus nästa gång jag fann en tillstymmelse till skugga.

Av med skor och strumpor och fram med Aquarius. Oj vilken skillnad det blev sedan. Skuttade fram. Nja det var nog förresten lite överdrivet, men det blev en enorm skillnad.

Efter en stund kom jag ifatt dem igen där de satt i skugga och vilade och väntade. Så omtänksamt, men det gav mig lite dåligt samvete. Vill inte sinka någon, men Ana ville tvunget vänta och se att jag var ok.

Gick resten av etappen fram till Poladura med dem och nu könde jag mig som en nu människa. får se till att alltid ha en Aquarius i ryggsäcken (eller Resorbtabletter som jag tyvärr glömde ta med).

Plötsligt stod en flock kor och hästar mitt på den ganska smala vägen. Nåja, det är inte ovanligt här så vi gick försiktigt mellan dem. De flyttade makligt på sig. Då fick Ana för sig att hon skulle fota mitt inne i flocken 😳 Felipe och jag väntade, och när hon kom ifatt oss hörde vi plötsligt ett VÄLDIGT högt muller och en enorm hingst kom galopperande efter oss på stigen. 😳😳😬😬 Vi kastade oss ut åt sidorna och när vi precis hämtat kom hans kompis efter, men han verkade tack ock lov inte riktigt lika galen. Då var det bara att ta sig förbi dem igen där de stod på stigen. Oj vad glad jag var att jag inte var själv! ”duktig pålle som låter oss gå förbi” försökte vi med och gick så långt från dem vi kunde på stigen. Tack ock lov insåg de nu att vi var harmlösa och stannade kvar. Puh! 🤪

Här på nedan bild var det första gången idag som vägvisningen ställde till det. Av någon anledning visade både min och Felipes GPS att vi skulle upp i fältet till vänster. Vi hade olika appar och även andra vi mötte på härbärget med andra appar hade fått samma felaktiga vägval. Vi klampade upp i fältet och yrade runt ett tag och letade någon form av gul vägmarkering. Gav rätt snart upp och valde vägen, som var längre än GPS-vägen, men inte läge att gå fel nu. Trötta, varma och hungriga 😵‍💫

Trodde vi var sist i gänget, de 3 snabba spanjorerna hade kommit långt innan oss andra. Plötsligt dök ett australiensiskt par upp, trötta men vid gott mod. När jag sa att jag var från Sverige sa Mark att han hade varit i Malmö för han hade en vän där. Världen är liten, inte många man träffar här ute som varit i ens hemstad 😄

Pauline och Alfonso tackade nej till vårt erbjudande att dela med oss av vår mat. De fick hjälp av värden på härbärget att boka en taxi fram och tillbaka till Pola de Gordon (där de startade). De var snälla och tog upp beställningar. De andra blev jätteglada och fick sina efterlängtade öl och snacks. Jag nöjde mig med vatten till imorgon.

Glada pilgrimer. min säng längst in nere i mitten. 11 pilgrimer, bara en ledig säng!

När vi la oss började ”Camino-symfonin” från flera håll 😄 Provar nya öronproppar i år och de är FANTASTISKA, förutom att de gör lite ont när jag ligger på sidan. Har väldigt små örongångar och även de minsta gör ont. Men när jag väl fick in tekniken att vrida in dem hörde jag inte ens storsnarkaren i sängen bredvid! Halleluja! Vilket mirakel! Det är dessutom ett svenskt företag, Happy Ears (inte sponsrad, tyvärr)

Ja har ni orkat läsa ända hit så är ni duktiga, tack för er uppmärksamhet 😄💕 Imorgon dags för det som kallas ”Juvelen av Camino San Salvador. Kan det verkligen bli bättre än avslutningen idag? (det kunde det..)